en liten hälsning
Jag ser att det fortfarande är folk som kikar in här, men tyvärr har jag nog inte så myckt mer att bjuda på. Det är svårt att sätta ord på känslorna och de flesta, eller i alla fall bästa, bilderna är redan visade.
I morgon ska jag dock till min kyrka och prata om Etiopien, samt visa bilderna nedan. Det ska bli roligt! Alla bilder är väl inte favoriterna, men ändå sådana som jag tycker beskriver hösten rätt bra. Lektioner med dagisbarn och andra barn utanför barnhemmet, apor i trädgården, lek på dagiset, utflykter både med och utan de svenska besöken, kyrkan, prova göra deras mat & kaffe, vackra underbara barn, aktiviteter med barnen, hästkärra in till stan, besök i Addis, gruppbilder, sista kvällen, och våra fantastiska fantastiska barn.
Och är det något speciellt ni undrar, så får ni gärna höra av er!
//Hanna
Blandade bilder & tankar efter hemkomst
Blandade bilder tagna av både mig och Hanna från den sista tiden i Asella, älskade Asella.
Hanna skrev igår ett inlägg, känslor kring Etiopien. Om hur ingen riktigt förstår, att ingen vill förstå. Jag skulle kunna kopiera det rakt av, jag känner precis likadant. Det är jobbigt här hemma i Sverige, framförallt då det mesta bara påminner mig om barnen och vår tid där. Inatt drömde jag åter igen om våra fina flickor och som Hanna skrev ”om jag bara kunde hade jag gjort allt för att vara där just nu!! ”. Etiopien finns alltid där, där i tankarna hela tiden. Det enda som känns helt rätt är att åka tillbaka dit nu direkt, och stanna en längre period igen.
De sista veckorna av vår volontärtid var helt klart bäst, fantastiska helt enkelt. Det är dem jag vill tillbaka och återuppleva, fortsätta ha som vardag. Veckor då vi vet vår plats, våra uppgifter, hur allt funkar, och framförallt då vi verkligen känner barnen. Början var aningen kämpig, det tog ett tag att komma in i allt och det var först mot slutet vi verkligen insåg hur lyckligt lottade vi var.
Just nu lever jag på att förhoppningsvis kunna återvända till våra barn inom en inte allt för lång tid.
//Hanna
koka kaffe på etiopiskt vis
tredje söndagen i december
sista kvällen på barnhemmet
UNDERBARA BARN
på svensk mark igen
Har nu spenderat några dagar hemma. Några väldigt bra dagar med familj, släkt och vänner.
Det blev som väntat ett väldigt, väldigt tårfyllt hejdå med barnen på morgonen innan vi lämnade Asella och senare landet. Jag hade väntat mig att det skulle bli väldigt jobbigt att komma hem också, att saknaden skulle vara alldeles för stor. Just nu känns det som jag har en minneslucka från hela hösten. Att det inte ens har gått en vecka sedan vi lämnade våra underbara barn kan jag inte riktigt förstå, jag kan inte riktigt sätta mig in hur de var att befinna sig i Etiopien. Det är dock med glädje jag kollar på bilder och filmer och tänker tillbaka på tiden som varit.
Däremot förväntar jag mig en jobbigare tid då julen och allt den hör till är över, samt då allt inte är lika ”nytt” längre. När jag börjar få in en vardag igen.
Massor med bilder och fler ord ska upp, dock får de vänta lite, till efter nyår eller så. Men passar på att bjuda på två färgglada bilder(redigerade av Hanna) från mitten av hösten.
/Hanna
KÄNSLOR
skrivet 13/12-13
Ju närmare hemrese-datumet vi kommer, ju närmare kommer vi barnen.
Vi brukar sjunga ”goodnight sweethearts well, it's time to go” innan vi lämnar barnhemmet om kvällarna. Ikväll sa Hanna att vi får sjunga ”goodbye sweethearts”,” sista kvällen, jag höll på att börja gråta. Jag har inte riktigt känt såhär innan.
De senaste dagarna har jag verkligen kommit barnen mycket närmare. Det är med gråt i halsen och ont i bröstet jag nu sitter och kollar på bilderna från en eftermiddag i veckan. Ser en bild på en skrattande tjej och börjar nästan gråta. Tjejerna som ropar Hanna med kärlek och värme i rösten så snart se ser oss. De som möter oss med massvis av kramar och pussar. Hur ska vi kunna lämna dessa underbara tjejer?
Jag har stundvis längtat ihjäl mig efter att få komma hem, och jag längtar jättemycket nu med. Men, att lämna dessa tjejer som har kommit att betyda så mycket för mig kan jag inte bara förstå just nu.
Nyss kollade jag igenom lite bilder, såg en bild på en bästa vän och kände snart, snart får jag äntligen träffa henne! Nu kollar jag igenom bilder från barnhemmet, på tjejerna jag knappt kan utbyta ett ord på ett språk vi båda förstår med, men som jag tycker så otroligt mycket om. Jag vill inte lämna dem.
Hanna och jag har pratat om att åka tillbaka i vår, vi har till och med pratat om när vi åker tillbaka i vår. Det har känts skönt, åka hem och fylla på med energi från nära och kära, sedan komma tillbaka.
Troligtvis kommer jag nu inte att kunna återvända i vår. Just nu gör det riktigt ont i mig. Jag vill inte bara lämna dem. Inte våra underbara, fina, söta tjejer.
//Hanna
VÅRA FINA FLICKOR
tankar
Skrivet 26/11-13
Då jag har engelskalektioner varje morgon har det blivit så att jag går upp tidigare än Hanna. Så sitter jag där i gungstolen i det knäpptysta huset(bortsett från klockans tickande), äter min frukost och kollar igenom kommande lektion. Och inser att jag trivs riktigt bra här. Inte bara där i gungstolen i det tysta huset(att jag slipper Hanna kanske?), utan med hela tillvaron, här i Etiopien. Visst kan jag längta hem, jag kan till och med få sådan hemlängtan mitt på dagarna att jag känner att kan inte tiden bara gå fortare. Men det är väl inte så konstigt, jag har inte kramat om mina föräldrar, retats med min lillebror eller skrattat med mina kompisar på tre månader? Men den där hemlängtan känner jag inte alls av där på morgonen, eller under mina engelskalektioner som jag trivs riktigt bra med(och idag ska jag ha prov med dem, jag måste ju passa på nu när jag är lärare...). Inte heller när vi är på barnhemmet, som igår då vi satt i nästan tre timmar och bara myste med våra fina tjejer. Inte en enda sekund tänkte jag hemåt då, men varför skulle jag det då jag var omringad av tjejerna, tillsammans tittade vi på Hanna som försökte koka kaffe på etiopiskt vis i en etiopisk klänning, eller då jag och Hanna sjöng godnatt för var och en?
Jag börjar nog inse varför Hanna fasar så inför avresedagen, trots att hon också saknar nära och kära. Det är så mycket man kommer sakna här, bara en sådan sak att man åker hästkärra in till stan eller att vakten sitter ute på trappan och skriker av okänd anledning. Och självklart alla människor, barnen.
Känslorna hinner ändras mycket, fram och tillbaka, under dagarna, men det är såhär jag känner nu. Såhär jag känner de flesta mornar då klockan börjar närma sig tio och jag snart måste klä på mig min lärarroll och gå iväg till prästseminariet där eleverna väntar. Såhär jag känner om kvällarna då vi går hem från barnhemmet under stjärnhimlen, efter att vi tagit emot massa godnatt-kramar.
//Hanna
KIDNAPPNING
Vi gick till dagiset en eftermiddag och kidnappade minstingarna på barnhemmet. Utan att kunna förklara för dem vad vi skulle göra gick vi hand i hand med dem hem till oss. Till en början med fick de se vårt hus samt att de fick var sitt exemplar av tidningen Kristen fostrad där Hanna skrivit om sin förra Etiopien-vistelse. De två små busfröna var med både på omslaget och på flera ställen i tidningen. De blev minst sagt helt till sig av att få se sig själva på bild.
Därefter gick vi ut i trädgården för att försöka fånga dem på kort. Lättare sagt än gjort, i alla fall att få sådana kort vi ville. De sprang runt och klättrade i träd, jagade höns, plockade blommor, sprang ifrån oss, försökte rymma, gömde sig både under och på bilen och busade runt med oss.
När vi kom in igen upptäckte de våra nagellack på toaletten(vilket resulterade i nagellack på hela dem samt vårt golv) samt blev bjudna på pepparkakor. De la sig även i våra sängar och fick lyssna på musik genom Hannas mp3, så konstigt! Gömde sig i spisen, snodde tuggummi och provade solglasögon var också något de roade sig med.
Trots att vi inte kunde kommunicera på samma språk hade vi alla himla roligt de cirka två timmarna innan vi tog med dem till barnhemmet. Där visade de glatt och stolt upp sig själva i tidningarna för både de andra barnen och mamman.
Jag tror inte någon av oss kunnat ana vilken eftermiddag vi skulle komma att ha, men tänk sådan guldstund vi hade tillsammans!
//Hanna
KEXCHOKLAD
En kväll förra veckan gick vi till barnhemmet med ryggsäcken fylld med svensk kexchoklad. Då vi lyckats samla ihop de någorlunda började vi dela ut godiset, och plötsligt var kaoset tillbaka. De sprang och hoppade glatt runt och visade sin choklad, försökte sno av kompisarna, ville vara med på kort och mumsade glatt i sig godiset.
Kexchokladen var en gåva från Hannas vänner som både vi och barnen tackar för!
//Hanna
Tillbaka i Asella igen...
Skrivet 6/11-13
Nu är vi tillbaka i Asella igen, efter att ha varit återigen en tur i Addis Abeba. Vårt andra besök vinkades av, och plötsligt var det bara vi igen. Vi tog återigen en semesterdag på Sheraton hotell. Då vi kom dit såpass tidigt frågade vi efter frukost, fick en ”vägbeskrivning” och virrade runt oss de stora salarna. Tillslut hittade vi dock rätt, och vilken buffé vi möttes av, inte så konstigt kanske med tanke på priset som var något högre än vi väntat oss. Vi satte oss vid ett bord i alla fall, i den väldigt fina restaurangen, och kände oss väldigt malplacerade i våra strandkläder och flippflopp. Nåja, frukosten åt vi av i alla fall, även om vårt bordsskick inte heller var tillräckligt fint för stället. Vi tappade körsbärstomater på golvet och fick äggula över hela handen, men vi hade väldigt roligt, vilket kanske är det viktigaste. Vi solade några timmar och avslutade dagen med massage, dock på ett mycket billigare hotell.
Igår åkte vi ambassaden för att fixa nytt visum innan vi åkt hem till Asella. Efter att ha försökt få svar på vad vi skulle fylla i på lapparna kom det fram en etiopisk kvinna och frågade om vi ville ha hjälp, på svenska! Det visade sig att hon är bosatt i Sverige sedan åtta år tillbaka och att hon också skulle förnya sitt visum. Tacksamt tog vi emot hjälp av henne samt pratade med henne under den två timmar långa kön innan vi fick reda på att vi inte kunde förnya visumet än. Så till vår stora besvikelse fick vi gå där ifrån, dock med en vän rikare, och tvingas nu återvända om tre veckor för att försöka förnya det igen. Fram tills dess tänker vi dock spendera så mycket tid som möjligt med våra fina barn på barnhemmet!
//Hanna
landskamp och mjölkkokande
Vi bjöd över det danska paret Höjlunds på fika, samt att vi själv var inbjudna en stund senare till mamman på barnhemmet där vi drack kaffe bland annat. Senare begav vi oss in till stan(bak på Mekonnens bil) för att möta upp en ungdomsgrupp från Buråskyrkan i Göteborg. Vi åt mat och återvände sedan till barnhemmet för att ha en landskamp mellan Sverige och Etiopien i fotboll och volleyboll. Etiopien(som jag och Hanna såklart hejade på) vann. Vi spelade även lite tennis, kastade frisbee och jag försökte lära mig lite amarinja av barnen. På kvällen var vi på barnhemmet och hade en form av lovsångsmöte.
Senare på kokade jag och Hanna mjölk med Qes Dawit mitt i natten. Det var hans mjölk, men då han knappt satt sin fot i ett kök hjälpte vi honom lite, och tur var väl det. Otroligt roligt hade vi dock, trötta som vi var alla tre hade vi väldigt lätt för att skratta. När klockan var halv ett och vi legat på golvet och hållit oss för magen av skratt, beslutade vi äntligen att de 11 literna mjölk var färdigkokta och svala nog att sättas i kylskåp så att vi äntligen kunde få sova. Men tänk så kul vi kunde ha där i köket, tack vare lite mjölk...
//Hanna
Anna 55 år!
Anna fyllde 55 år, vilket vi såklart firade. Vi åt mat inne i stan och när de andra gick runt i stan skyllde jag och Hanna på träningsvärk från ridturen och åkte hem. Väl där gjorde vi iordning en kladdkaka och överraskade Anna med när de kom hem. På kvällen begav vi oss till barnhemmet där de ordnat en överraskningsfest för Anna med kaffe, ”tårta”, popcorn och sång. Vi hade en jättebra kväll med barnen och i sådana lägen längtar man verkligen inte hem.
//Hanna
