Vi gick till dagiset en eftermiddag och kidnappade minstingarna på barnhemmet. Utan att kunna förklara för dem vad vi skulle göra gick vi hand i hand med dem hem till oss. Till en början med fick de se vårt hus samt att de fick var sitt exemplar av tidningen Kristen fostrad där Hanna skrivit om sin förra Etiopien-vistelse. De två små busfröna var med både på omslaget och på flera ställen i tidningen. De blev minst sagt helt till sig av att få se sig själva på bild.

Därefter gick vi ut i trädgården för att försöka fånga dem på kort. Lättare sagt än gjort, i alla fall att få sådana kort vi ville. De sprang runt och klättrade i träd, jagade höns, plockade blommor, sprang ifrån oss, försökte rymma, gömde sig både under och på bilen och busade runt med oss.

När vi kom in igen upptäckte de våra nagellack på toaletten(vilket resulterade i nagellack på hela dem samt vårt golv) samt blev bjudna på pepparkakor. De la sig även i våra sängar och fick lyssna på musik genom Hannas mp3, så konstigt! Gömde sig i spisen, snodde tuggummi och provade solglasögon var också något de roade sig med.

Trots att vi inte kunde kommunicera på samma språk hade vi alla himla roligt de cirka två timmarna innan vi tog med dem till barnhemmet. Där visade de glatt och stolt upp sig själva i tidningarna för både de andra barnen och mamman.

Jag tror inte någon av oss kunnat ana vilken eftermiddag vi skulle komma att ha, men tänk sådan guldstund vi hade tillsammans!

//Hanna