Skrivet 26/11-13

Då jag har engelskalektioner varje morgon har det blivit så att jag går upp tidigare än Hanna. Så sitter jag där i gungstolen i det knäpptysta huset(bortsett från klockans tickande), äter min frukost och kollar igenom kommande lektion. Och inser att jag trivs riktigt bra här. Inte bara där i gungstolen i det tysta huset(att jag slipper Hanna kanske?), utan med hela tillvaron, här i Etiopien. Visst kan jag längta hem, jag kan till och med få sådan hemlängtan mitt på dagarna att jag känner att kan inte tiden bara gå fortare. Men det är väl inte så konstigt, jag har inte kramat om mina föräldrar, retats med min lillebror eller skrattat med mina kompisar på tre månader? Men den där hemlängtan känner jag inte alls av där på morgonen, eller under mina engelskalektioner som jag trivs riktigt bra med(och idag ska jag ha prov med dem, jag måste ju passa på nu när jag är lärare...). Inte heller när vi är på barnhemmet, som igår då vi satt i nästan tre timmar och bara myste med våra fina tjejer. Inte en enda sekund tänkte jag hemåt då, men varför skulle jag det då jag var omringad av tjejerna, tillsammans tittade vi på Hanna som försökte koka kaffe på etiopiskt vis i en etiopisk klänning, eller då jag och Hanna sjöng godnatt för var och en?

Jag börjar nog inse varför Hanna fasar så inför avresedagen, trots att hon också saknar nära och kära. Det är så mycket man kommer sakna här, bara en sådan sak att man åker hästkärra in till stan eller att vakten sitter ute på trappan och skriker av okänd anledning. Och självklart alla människor, barnen.

Känslorna hinner ändras mycket, fram och tillbaka, under dagarna, men det är såhär jag känner nu. Såhär jag känner de flesta mornar då klockan börjar närma sig tio och jag snart måste klä på mig min lärarroll och gå iväg till prästseminariet där eleverna väntar. Såhär jag känner om kvällarna då vi går hem från barnhemmet under stjärnhimlen, efter att vi tagit emot massa godnatt-kramar.

//Hanna