skrivet 13/12-13

Ju närmare hemrese-datumet vi kommer, ju närmare kommer vi barnen.

Vi brukar sjunga ”goodnight sweethearts well, it's time to go” innan vi lämnar barnhemmet om kvällarna. Ikväll sa Hanna att vi får sjunga ”goodbye sweethearts”,” sista kvällen, jag höll på att börja gråta. Jag har inte riktigt känt såhär innan.

De senaste dagarna har jag verkligen kommit barnen mycket närmare. Det är med gråt i halsen och ont i bröstet jag nu sitter och kollar på bilderna från en eftermiddag i veckan. Ser en bild på en skrattande tjej och börjar nästan gråta. Tjejerna som ropar Hanna med kärlek och värme i rösten så snart se ser oss. De som möter oss med massvis av kramar och pussar. Hur ska vi kunna lämna dessa underbara tjejer?

Jag har stundvis längtat ihjäl mig efter att få komma hem, och jag längtar jättemycket nu med. Men, att lämna dessa tjejer som har kommit att betyda så mycket för mig kan jag inte bara förstå just nu.

Nyss kollade jag igenom lite bilder, såg en bild på en bästa vän och kände snart, snart får jag äntligen träffa henne! Nu kollar jag igenom bilder från barnhemmet, på tjejerna jag knappt kan utbyta ett ord på ett språk vi båda förstår med, men som jag tycker så otroligt mycket om. Jag vill inte lämna dem.

Hanna och jag har pratat om att åka tillbaka i vår, vi har till och med pratat om när vi åker tillbaka i vår. Det har känts skönt, åka hem och fylla på med energi från nära och kära, sedan komma tillbaka.

Troligtvis kommer jag nu inte att kunna återvända i vår. Just nu gör det riktigt ont i mig. Jag vill inte bara lämna dem. Inte våra underbara, fina, söta tjejer.

//Hanna