på svensk mark igen
Har nu spenderat några dagar hemma. Några väldigt bra dagar med familj, släkt och vänner.
Det blev som väntat ett väldigt, väldigt tårfyllt hejdå med barnen på morgonen innan vi lämnade Asella och senare landet. Jag hade väntat mig att det skulle bli väldigt jobbigt att komma hem också, att saknaden skulle vara alldeles för stor. Just nu känns det som jag har en minneslucka från hela hösten. Att det inte ens har gått en vecka sedan vi lämnade våra underbara barn kan jag inte riktigt förstå, jag kan inte riktigt sätta mig in hur de var att befinna sig i Etiopien. Det är dock med glädje jag kollar på bilder och filmer och tänker tillbaka på tiden som varit.
Däremot förväntar jag mig en jobbigare tid då julen och allt den hör till är över, samt då allt inte är lika ”nytt” längre. När jag börjar få in en vardag igen.
Massor med bilder och fler ord ska upp, dock får de vänta lite, till efter nyår eller så. Men passar på att bjuda på två färgglada bilder(redigerade av Hanna) från mitten av hösten.
/Hanna
KÄNSLOR
skrivet 13/12-13
Ju närmare hemrese-datumet vi kommer, ju närmare kommer vi barnen.
Vi brukar sjunga ”goodnight sweethearts well, it's time to go” innan vi lämnar barnhemmet om kvällarna. Ikväll sa Hanna att vi får sjunga ”goodbye sweethearts”,” sista kvällen, jag höll på att börja gråta. Jag har inte riktigt känt såhär innan.
De senaste dagarna har jag verkligen kommit barnen mycket närmare. Det är med gråt i halsen och ont i bröstet jag nu sitter och kollar på bilderna från en eftermiddag i veckan. Ser en bild på en skrattande tjej och börjar nästan gråta. Tjejerna som ropar Hanna med kärlek och värme i rösten så snart se ser oss. De som möter oss med massvis av kramar och pussar. Hur ska vi kunna lämna dessa underbara tjejer?
Jag har stundvis längtat ihjäl mig efter att få komma hem, och jag längtar jättemycket nu med. Men, att lämna dessa tjejer som har kommit att betyda så mycket för mig kan jag inte bara förstå just nu.
Nyss kollade jag igenom lite bilder, såg en bild på en bästa vän och kände snart, snart får jag äntligen träffa henne! Nu kollar jag igenom bilder från barnhemmet, på tjejerna jag knappt kan utbyta ett ord på ett språk vi båda förstår med, men som jag tycker så otroligt mycket om. Jag vill inte lämna dem.
Hanna och jag har pratat om att åka tillbaka i vår, vi har till och med pratat om när vi åker tillbaka i vår. Det har känts skönt, åka hem och fylla på med energi från nära och kära, sedan komma tillbaka.
Troligtvis kommer jag nu inte att kunna återvända i vår. Just nu gör det riktigt ont i mig. Jag vill inte bara lämna dem. Inte våra underbara, fina, söta tjejer.
//Hanna
VÅRA FINA FLICKOR
tankar
Skrivet 26/11-13
Då jag har engelskalektioner varje morgon har det blivit så att jag går upp tidigare än Hanna. Så sitter jag där i gungstolen i det knäpptysta huset(bortsett från klockans tickande), äter min frukost och kollar igenom kommande lektion. Och inser att jag trivs riktigt bra här. Inte bara där i gungstolen i det tysta huset(att jag slipper Hanna kanske?), utan med hela tillvaron, här i Etiopien. Visst kan jag längta hem, jag kan till och med få sådan hemlängtan mitt på dagarna att jag känner att kan inte tiden bara gå fortare. Men det är väl inte så konstigt, jag har inte kramat om mina föräldrar, retats med min lillebror eller skrattat med mina kompisar på tre månader? Men den där hemlängtan känner jag inte alls av där på morgonen, eller under mina engelskalektioner som jag trivs riktigt bra med(och idag ska jag ha prov med dem, jag måste ju passa på nu när jag är lärare...). Inte heller när vi är på barnhemmet, som igår då vi satt i nästan tre timmar och bara myste med våra fina tjejer. Inte en enda sekund tänkte jag hemåt då, men varför skulle jag det då jag var omringad av tjejerna, tillsammans tittade vi på Hanna som försökte koka kaffe på etiopiskt vis i en etiopisk klänning, eller då jag och Hanna sjöng godnatt för var och en?
Jag börjar nog inse varför Hanna fasar så inför avresedagen, trots att hon också saknar nära och kära. Det är så mycket man kommer sakna här, bara en sådan sak att man åker hästkärra in till stan eller att vakten sitter ute på trappan och skriker av okänd anledning. Och självklart alla människor, barnen.
Känslorna hinner ändras mycket, fram och tillbaka, under dagarna, men det är såhär jag känner nu. Såhär jag känner de flesta mornar då klockan börjar närma sig tio och jag snart måste klä på mig min lärarroll och gå iväg till prästseminariet där eleverna väntar. Såhär jag känner om kvällarna då vi går hem från barnhemmet under stjärnhimlen, efter att vi tagit emot massa godnatt-kramar.
//Hanna
