Blandade bilder tagna av både mig och Hanna från den sista tiden i Asella, älskade Asella.

Hanna skrev igår ett inlägg, känslor kring Etiopien. Om hur ingen riktigt förstår, att ingen vill förstå. Jag skulle kunna kopiera det rakt av, jag känner precis likadant. Det är jobbigt här hemma i Sverige, framförallt då det mesta bara påminner mig om barnen och vår tid där. Inatt drömde jag åter igen om våra fina flickor och som Hanna skrev ”om jag bara kunde hade jag gjort allt för att vara där just nu!! ”. Etiopien finns alltid där, där i tankarna hela tiden. Det enda som känns helt rätt är att åka tillbaka dit nu direkt, och stanna en längre period igen.

De sista veckorna av vår volontärtid var helt klart bäst, fantastiska helt enkelt. Det är dem jag vill tillbaka och återuppleva, fortsätta ha som vardag. Veckor då vi vet vår plats, våra uppgifter, hur allt funkar, och framförallt då vi verkligen känner barnen. Början var aningen kämpig, det tog ett tag att komma in i allt och det var först mot slutet vi verkligen insåg hur lyckligt lottade vi var.

Just nu lever jag på att förhoppningsvis kunna återvända till våra barn inom en inte allt för lång tid.

//Hanna